mmmimelbourne

Sent igår kväll bestämde jag mi för att gå på bio. Knowing hette filmen, men det kommer jag knappt ihåg, eftersom jag, när jag var på väg nerför rulltrappan från biografen, djupt försjunken i tankar om filmens budskap, insåg jag att min älskade telefon inte fanns att finna bland mina prylar... En stunds panik när jag inser att biografen dessutom stängt igen ingången. En väktare dök upp, och släppte in mig så jag kunde genomsöka salongen efter den alltför kära ägodelen. Men den var borta. Såklart, tänkte jag, varför skulle någon som såg den ligga där, helt enkelt lämna den där?? Nåväl, jag började planera hur jag skulle gå tillväga, ringa Göran, spärra kortet, spärra telefonen, köpa ny? Alla nummer, alla kontakter, alla bilder. Borta... När jag kom hem ringde jag upp telefonen från Marias, och döm om min förvåning när han som svarade satt i sin bil och väntade på att jag skulle ringa!! Jag rusade ut och träffade den vänligt sinnade, ärliga Melbourne-bon, i sin Ford Territory. Jag kunde inte nog förklara min tacksamhet, men jag hade haft så bråttom ut att jag inte fick med mig ens några pengar eller nåt som hittelön - jag hoppas att han kände att jag var överväldigad av tacksamhet ändå. Tänk att man ska behöva bli så förvånad när man träffar på genomhederliga människor!